Nästan alla jag känner säger att de någon gång vill skriva en bok. Nästan ingen skriver en bok, eller ens försöker. Vad är det som lockar med att skriva? Varför skriver vi människor?
Jag har alltid älskat att skriva. När jag var liten skrev jag dagböcker och berättelser, som senare utvecklades till noveller, bloggposter och poesi. Sedan har jag har alltid läst mycket. I jobbiga perioder, speciellt under tonåren, flydde jag ofta in i böckernas världar. Och jag tror det var någonstans där, bland boksidorna, som drömmen om att en dag skriva en bok föddes. “Om du vill bli författare är det två saker du absolut måste göra: läsa mycket och skriva mycket. Det finns inget sätt att ta sig förbi dessa två krav vad jag vet, ingen genväg.” skriver Stephen King i sin bok Att skriva (2001). Och jag håller med honom, vill man skriva så behöver man öva och konsumera stora mängder böcker.
Det finns olika anledningar till att man vill skriva. Vissa skriver för att de gillar historieberättande, andra för att läka och komma över jobbiga saker. I artikeln Därför mår vi så bra av att skriva skriver Linnea Molander “Att skriva kan bland annat användas som ett verktyg för att komma över jobbiga händelser och ta sig igenom utmaningar likaväl som ett sätt att komma närmare mål, drömmar och skapa välmående.” (Skriva #5 2015.) Enligt artikeln finns det forskning som visar på att fokuserat skrivande har mängder av positiva effekter.
För två år sedan läste jag Julia Camerons bok Lev kreativt (2020). I boken introducerar hon morgonsidor. Morgonsidor är tre sidor handskriven text som ska vara tankestyrd. “Morgonsidorna är den kreativa läkningens primära redskap” skriver hon. En av anledningarna till att den enkla övningen att skriva varje morgon fungerar så bra är för att det tillslut tar död på den inre kritikern. Den tar oss till den andra sidan av våra rädslor, lynnen och negativa känslor. Om man, som jag, skriver morgonsidor varje dag så får man dessutom tillslut en karta över sina känslor och sitt inre. Jag tror att morgonsidor varit en form av läkande skrivande för mig.
Skrivandet handlar också om berättarkonst för mig. Jag älskar att sätta mig ner framför ett blankt papper och fylla det med ord. När jag studerade Professionellt skrivande på Högskolan i Gävle lärde jag mig skriva i flera olika genres. Jag vet hur man skriver skönlitterära texter, reportage, artiklar, essäer och krönikor. Just nu skriver jag mest skönlitterära texter. Jag håller på att jobba på en bokserie inom genren magisk realism som består av fem böcker. Som författare är jag spontan, vilket innebär att jag inte alltid vet vad berättelsen ska handla om eller vilka karaktärer som ska vara med. I och med att jag skriver en serie har jag tvingats utveckla mitt sätt att skriva, och jag försöker verkligen bli bättre på att planera mina berättelser. Men det är svårt. Och ärligt talat är det väldigt spännande att skriva när man inte vet var det är på väg.
Jag tror det är viktigt att förstå sig på de olika reglerna som finns när man skriver. Dels behöver man förstå vad som förväntas av den slags texten man skriver och vilka skrivregler som gäller. “Gör klart för dig varför du skriver och vad du vill uppnå med din text. Anpassa texten till de krav och riktlinjer som finns för olika genrer men också till sammanhanget och läsaren.” skriver Ola Karlsson i Svenska skrivregler. (2018)
Jag har alltid haft en fallenhet för journalistiskt skrivande med korta raka meningar och talsträck istället för citattecken, vilket passade väldigt bra i min debutroman Flykten där huvudkaraktären är en hazarpojke på 14 år.
När det kommer till skrivande och språk så finns det alltid mer för mig att lära. Trots att jag har en kandidatexamen i svenska språket så behöver jag gång på gång gå tillbaka till min kopia av Svenska språkregler eftersom jag glömmer bort vad som egentligen är korrekt. När ska man exempelvis använda punkter i en lista? En sak som jag tror lockar mig med skrivandet är att jag, oavsett hur mycket jag skriver, pluggar skrivande och lär mig om hantverket, så kommer jag aldrig bli fullärd. I och med att språket utvecklas, att vi som människor utvecklas, så gör berättarkonsten också det.
Varför är vi skribenter, författare och poeter, så besatta av att skriva? Är det möjligheten att uttrycka sig själv, få chansen att prata till punkt utan att någon avbryter en? Eller är det möjligheten att skriva om, förfina och förbättra sina uttryck?
Något man bör nämna när man diskuterar skrivande är kreativitetens baksida. Simon Kyaga och hans kollegor på Karolinska institutet har genom forskning bekräftat sambandet mellan kreativitet och galenskap. I boken Ekvilibrium beskriver han och Jonas Mattson hur sambandet ser ut och varför så många kända författare, skådespelare och konstnärer lider av bipolaritet, autism och adhd.
“För att en människa ska lyckas inom ett kreativt fält krävs en inre jämvikt, ett ekvilibrium, där ett stråk av galenskap matchas av förmågan att planera, analysera och genomföra.” skriver Bäckström på Natur och kulturs hemsida. Och jag håller med. Vill man livnära sig som skrivande människa bör man försöka hitta ett ekvilibrium där man inte faller ner i galenskap. Sambandet mellan galenskap och kreativitet är också troligen en av anledningarna till att många författare blivit alkoholister. Och man ska inte tro att det manliga geniet, som dricker och skriver är något eftersträvansvärt. “Hemingway och Fitzgerald drack inte för att de var kreativa, kände utanförskap eller moraliskt svaga. De drack för att det är det alkoholister. Kreativa människor löper troligen en större risk att fastna sprit- eller drogmissbruk än människor i många andra yrken, men vadå? Vi är alla ganska lika när vi ligger i rännstenen och spyr.” skriver King i boken Att skriva.
Det som lockar människor till att skriva varierar, men lusten att dela med sig av sin berättelse har de flesta gemensamt. Jag tror att den som vill skriva behöver bestämma sig för att faktiskt ge skrivandet den tid och det utrymme i vardagen som det behöver. Vill man skiva en bok behöver man lägga ner otaliga timmar på att faktiskt skriva. När man är klar med det första utkastet behöver man redigera manuset gång på gång, tills det blir tillräckligt bra. Jag tror det är rädslan för att misslyckas i kombination med att man helt enkelt prioriterar annat som får många att inte ens försöka skriva en bok.
