Solen skiner på torget mellan Hagia Sofia och den Blå Moskén, ljudet av en fontän drunknar i fotsteg och hundratals språk som blandas. En kvinna i svart slöja sitter på en bänk och dricker vatten. Några försäljare går jämte två tyska turister och viftar med informationsblad om en båttur över till den asiatiska sidan av världsmetropolen Istanbul. En blond tjej med rosa skor blir erbjuden att följa med till en mattaffär och dricka te, men vänder och går därifrån.
När man går in i Hagia Sofia kommer man in i dess narthex, det är en smal hall som fungerar som övergång mellan det andliga och det profana. Narthex är vanliga i kristna kyrkor och Hagia Sofia har inte bara en utan två förhallar innan man kommer in i dess heligaste rum. Den andra är en så kallad esonarthex, den är större och mer utsmyckad än den första. Taket är målat i orangea färger och prytt med geometriska mönster.
Det stora rummet man sedan kommer in i är enormt med en gyllene kupolen till synes svävande ovanför en. Ljuset som strömmar in skapar ett gåtfullt ljus när det studsar mot de förgyllda väggarna. Långa kättingar hänger från taket och håller upp stora glimmande ljuskronor, som ger intrycket av att vara nära huvudet på museets besökare. Det är en synvilla till följd av rummets proportioner, ljuskronorna hänger faktiskt 4 meter ovanför golvet. Vid böneutropen från den Blå Moskén fylls Hagia Sofia av de arabiska orden i Adhan, som studsar och ekar mjukt mot väggarna.
Hagia Sofia byggdes först av Konstantin, den första kristna kejsaren på 500-talet. Hans dröm var att göra Konstantinopel (idag Istanbul) till det nya Rom. Kyrkan förstördes och Constantinius II, Konstantins son, byggde upp kyrkan igen med hjälp av kejsaren Theodosius. Kyrkan förstördes ännu en gång, under ett upplopp i staden. Två av de mest kända arkitekterna på 530-talet, Isidoros och Anthemios, fick i uppdrag av kejsaren Justinianos att konstruera kyrkan på nytt.
– Det finns en berättelse om Isidoros och Anthemios från byggnadstiden. Dom hade 5000 personer var i sina byggnadslag och började i varsin ände av kyrkan. Dom tävlade i vem som kunde bli klar snabbast, vilket gjorde att kyrkan byggdes otroligt snabbt, samtidigt som det förekom en del slarv. Man använde till exempel extra mycket murbruk mellan stenarna för att skynda på processen. Det här var en oprövad teknik som senare visade sig vara gynnsam eftersom det gjorde byggnaden mer elastisk, något som är bra i ett jordbävningsområde, berättar Jan von Bonsdorff professor i Konstvetenskap.
Isidoros och Anthemios kombinerade de tidigare ritningarna av basilikan med hjälp av en central kupol på en radie av 31 meter, som svävar 56 meter uppe i luften och stöttas av fyra pelare. Den har mindre kupoler på sidorna som tar bort en del av trycket från taket. En arkad av 40 fönster under den stora kupolen gör att man får intrycket av att sväva på de fyra valven. De 40 fönstren symboliserar 40 martyrer från Sebastian och fungerar som skyddshelgon. Stenen kupolen är byggd av är ihålig, den är tillverkad på Rhodos av en unikt porös lera. När man står mitt inne i den stora salen kan det vara svårt att ta in dess storlek.
Hagia Sofia är inte gjord för människor. Man får ingen känsla för mänskliga mått. Det finns inte några repetitiva knutpunkter som i till exempel gotisk arkitektur.
Jan von Bonsdorff
1453, efter Konstantinopels fall, omvandlades kyrkan till en moské. Då satte man bönenichen och predikstolen mot Mecka, vilket är snett till höger om altarets ursprungliga centrum. På bänkarna bredvid bönenichen sitter en familj och vilar fötterna. En söt doft av vattenpipa och mat letar sig in genom ett öppet fönster, samtidigt som en katt hoppar upp bredvid dem.
Varje dag besöker i genomsnitt 10 000 människor byggnaden som år 1934 omvandlades till museum. Koldioxiden som besökarna andas ut gör att konstverken och mosaiken snabbare vittrar sönder, men det pågår ständigt restaureringar i den stora byggnaden. När Hagia Sofia gjordes om från kyrka till moské täcktes många kristna konstverk över, vilka man nu försöker återställa. Det är en balansgång i restaurerings arbetat med noggranna avvägningar för att behålla både museets kristna och muslimska förflutna. Just nu tar en 30 meter hög byggnadsställning upp 1/10 av golvytan i den stora salen under den centrala kupolen. Vid Hagia Sofias högaltare finns ett enormt mosaikverk av Jesus som omges av två plattor med arabisk kalligrafi där det står Muhammed och Allah. Överallt i Hagia Sofia ser man exempel på de två religionernas motsatser och likheter. De kristna verken avbildar gudar och helgon och de muslimska använder sig av ord och geometriska mönster.
Om man följer en snurrande stengång uppåt kommer man till övervåningen som var kejsarinnans loge. Vägen luktar fukt och damm. Den byggdes så att kejsarinnan kunde se alla ritualer och ceremonier. Stengolvet här uppe är svalt, ett mjukt ljus lyser letar sig in genom välvda fönster och taket är gult med snirkliga mönster som går i grönt, rött och blått. Vissa rum har guldmosaik i taket.
– Förut var hela kyrkan full av guldmosaiker. Hagia Sofia såg ut som Markuskyrkan i Venedig, men i större skala, sägerJan von Bonsdorff.
I flera rum har färgen börjat flagna. 4 meter höga marmorpelare håller upp taket. Grupper av turister från hela världen vandrar runt och tar kort i den 1500 år gamla byggnaden. Gamla, unga, familjer och backpackers går sida vid sida och tittar sig omkring. På balkongen som ligger mittemot altaret ställer sig en kvinna i niqab och hennes man för att bli fotograferade tillsammans med hjälp av ett franskt par.
På en vägg hänger en välkänd mosaik från 1100-talet med Jesus placerad mellan Jungfru Maria och Johannes Döparen. Stora delar av mosaiken är bortflagnad, men deras ansikten och delar av deras kroppar syns ändå i det guldpleterade konstverket.
Längre bort hittar vi den gamle venetianske ledaren Henricus Dandolos grav. Han är genom historien känd för sin roll i det fjärde korståget mot Konstantinopel. Han dog under anfallet. I Dan Browns bok Inferno spelar den här gravplatsen en central roll.
På den nordöstra sidan finns den gråtande pelaren, även känd som önskepelaren. Den har bronsplattor runt sig med ett hål i mitten och tros ha helande egenskaper. Flertalet besökare köar, placerar tummen i hålet och vrider den ett varv medsols samtidigt som de önskar sig något.
Forskare har för första gången på flera hundra år fått tillstånd av den Turkiska regeringen att undersöka vad som egentligen finns under Hagia Sofia. Med den turkiske filmaren Göksel Gülensoy i spetsen har de bland annat hittat en kammare full med ben rester och de har kunnat visa på vart delar av vattencisternerna under byggnaden leder. Han och hans team har gjort en dokumentärfilm av sitt arbete, och hoppas kunna fortsätta utforska byggnadens mysterium.
– Jag kan bara säga att det som finns under Hagia Sofia är intressantare än det ovanför marken, säger han i en intervju med Hürryet Daily News.
