När jag recenserar en film, konstutställning, teaterföreställning eller bok finns det många saker att ta hänsyn till innan jag börjar skriva. För vem skriver jag? Vad vill jag uppnå? Är min uppgift som recensent att dela med mig av mina upplevelser?
Ska jag dela med mig av mina åsikter och fungera som smakråd till läsare? Vilken position tar har jag som skribent? Är jag den som står där det händer eller stå jag utanför och iakttar på distans? Ska jag skriva det jag känner, tänker och tycker helt baserat på mina personliga åsikter, eller borde jag vara lyhörd för vad andra anser? Speciellt frilansande kritiker kan ha en vacklande position som gör att de måste ta hänsyn till många intressen skriver Tomas Anderberg i Alla är vi kritiker.
Jag tycker ibland det är svårt att avgöra vilka åsikter som är mina egna och vilka jag plockat upp från andra. Speciellt vid tillfällen då jag varken hatar eller älskar det som ska recenseras. När mina personliga åsikter spretar. Vissa saker var bra, andra mindre bra. Vilken vinkel ska jag då välja? Är det bäst att fokusera på det som var bra eller det som kan göras bättre? Ska jag snegla på publiken och beskriva deras reaktioner? Borde jag ta upp det som andra recensenter missat?
Eller är det kanske jag som helt missat poängen, som inte har tillräckligt med erfarenhet av antik teater för att exempelvis recensera Oidipus? Vi påverkas av vad andra tycker. Hur självständig i mina åsikter jag än anser mig vara bör jag vara medveten om att jag som kritiker påverkas av och förhåller mig till andra inom samma fält. Vi är sociala varelser som anpassar oss för att passa in i gruppen. Intar man en position som går emot det andra tycker kan det bli ensamt.
Vi lever i en tid då alla är kritiker i sociala sammanhang och på internet. Vi tipsar varandra om saker vi gillar och varnar varandra för saker vi ogillar. När jag läser recensioner i en tidning vill jag även veta varför en teateruppsättning eller bok hyllas eller sågas. Jag förväntar mig mer av en professionell recensent än av mina vänner när de hyllar eller sågar ett estetiskt verk.
Då kommer man osökt in på nästa etiska dilemma. Vilken roll har egentligen kritikern? Ska kritikern argumentera för vad publiken borde tycka? Vare sig skribenten försöker få publiken att hålla med eller inte så bör åsikterna underbyggas. Kritikern måste finna stöd för det den påstår.
I debattartikeln Humanisterna måste våga skriva böcker, DN 2017-11-24, argumenterar Anders Bergman för att forskare måste bli bättre på att skriva prosa. Genom texten tar han upp exempel och argument som stöttar hans tes. Han avslutar texten med en retorisk fråga: ”Vem skriver vår historia om 25 år, och hur?”
En annan sak Bergman gör när han kritiserar forskares skrivförmåga är att peka på var han tror felet ligger och hur situationen kan förbättras. Bergman vet vad han pratar om och kan därför ge tydliga exempel på vad som kan göras bättre.
Jag tycker att jag har lättare att recensera konst eller litteratur än teater. Detta beror på att jag har djupare kunskap om och alltid varit intresserad av konst och litteratur. Teater är intressant men jag har inte gått på hälften så många teaterföreställningar som konstutställningar.
Sedan finns frågan om hur väl man känner den som recenseras. Inom kulturvärlden känner journalister, konstnärer, skådespelare och författare ofta igen varandra. De kan ha träffats på intervjuer, utställningar eller tidigare evenemang. Borde jag som tidigare student till Aase Berg överlåta recenserande av hennes diktsamling till någon annan? Förmodligen. Redan innan jag läser diktsamlingen har jag en åsikt om Berg och hennes tidigare verk. Tänk om jag inte gillar hennes senaste diktsamling? Tänk om jag tycker den är fantastisk? Tänk om jag omedvetet blivit färgas av min personliga relation till författaren. En lojalitetskonflikt uppstår.
Anders Mildner berättar( i Kulturjournalistikens gränser) om en konstutställning som han recenserade i en lokaltidning. Konstnären ringde upp honom efter att ha läst recensionen och var upprörd. Mildner sa först att konstnären inte skulle bry sig om vad han skrivit, men konstnären svarade att han inte kunde göra det. Det konstnären så länge kämpat för var förstört, han ville inte ens gå på sin egen vernissage. Det fick Mildner att reflektera över sin egen roll som kritiker. Det som konstnären tyckte var värst var att Mildner inte känt något för hans konst. Skulle han bli sågad ville han bli det av någon som faktiskt brydde sig.
