Efter några sidor i Lina Wolffs tredje bok händer något som inte får hända. Karaktären Ellinor bränner upp ett den enda kopian av ett ännu opublicerat bokmanus vid namn ”De polyglotta älskarna”. Blad för blad kastas in i elden. Som litteraturälskare vill jag sluta läsa, men kan inte.
Wolffs roman De polyglotta älskarna är uppdelad i tre delar. Genom den första delen får vi följa Ellinor. Hon är trettiosex år, kommer från en liten by i Skåne och har en rad mindre lyckade relationer bakom sig. Hennes första pojkvän lärde henne att slåss. Att slåss är hennes passion i livet.
Jag får en klump i magen genom den första delen om Ellinor. Hon känns så menlös och viljelös. Men samtidigt är hon stark, aggressiv och verkar göra precis det som faller henne in.
Wolff förskönar inget utan låter karaktärens mindre smickrande personlighetsdrag tydligt lysa igenom. Man får som läsare själv ibland fylla i hur olika de platser karaktärerna befinner sig på ser ut. I den här romanen är det tack och lov inte omgivningarna som är det intressanta.
Den andra delen följer Max, författaren till manuset De polyglotta älskarna. Han betraktar sitt eget äktenskap. ”Varför är du så svag, varför klarar du inte detta? Min beundran för alla som klarade av tvåsamhet var gränslös. Jag föreställde mig att de gjorde gigantiska uppoffringar för att klara av att spela spelet, uthärda dräneringen med ett leende på läpparna.” Han skrev manuset eftersom att han längtar efter en älskare som talar alla hans språk. Någonstans längtar han efter att vara flera olika personer, flera personligheter samtidigt.
I den tredje delen möter vi Lucrezia. Hon är ättling till en av Italiens ädlaste familjer. Max tillbringade tid i familjens sommarpalats när han skrev sidorna som nu bränts. Genom den tredje delen är familjen på väg att bli utmätt.
Lina Wolff lyckas skildra psykologiskt komplexa karaktärer som lämnar mig som läsare med frågor och funderingar utan självklara svar. Och det är delvis det som gjort att jag faller för boken. Efter framgångarna med Många människor dör som du(2009) och hennes andra roman Bret Easton Ellis och de andra hundarna(2012) lyckas hon överträffa sig själv. Det är inte konstigt att De polyglotta älskarna tilldelats Svenska dagbladets litteraturpris och Augustpriset 2016.
Det är först på slutet av boken jag börjar förstå hur saker och ting hänger ihop. Berättelsen svävar hela tiden runt bokmanuset, och flätas samman tills ett mönster som går att utläsa.
Lina Wolff, foto av Gustav Bergman.
