Tänk att gå på konstutställningar, läsa böcker, se teater, film eller opera och sedan skriva om sina upplevelser. Det låter som drömmen. Att få betalt för sina åsikter. Bilda opinion om sådant som intresserar just mig. Det visar sig snabbt att skriva kritik är mer komplext än så.
Vi lever i en tid då alla är kritiker i sociala sammanhang och på internet. Vi tipsar varandra om saker vi gillar och varnar varandra för saker vi ogillar. När jag läser recensioner i en tidning vill jag även veta varför en teateruppsättning eller bok hyllas eller sågas. Jag förväntar mig mer av en professionell recensent än av mina vänner när de hyllar eller sågar ett estetiskt verk.
När jag skriver en recension tycker jag ibland det är svårt att avgöra vilka åsikter som är mina egna och vilka jag plockat upp från andra. Speciellt vid tillfällen då jag varken hatar eller älskar det som ska recenseras. Vissa saker var bra, andra mindre bra. Vilken vinkel ska jag då välja? Är det bäst att fokusera på det som var bra eller det som kan göras bättre? Ska jag snegla på publiken och beskriva deras reaktioner? Borde jag ta upp det som andra recensenter missat?
Eller är det kanske jag som helt missat poängen. För vi påverkas av vad andra tycker. Hur självständig i mina åsikter jag än anser mig vara bör jag vara medveten om att jag som kritiker påverkas av och förhåller mig till andra inom samma fält. Vi är sociala varelser som anpassar oss för att passa in i gruppen. Intar man en position som går emot det andra tycker kan det bli ensamt.
Det som gör kulturjournalistik intressant är att den får vara subjektiv. Det betyder dock inte att man slipper underbygga sina argument, snarare tvärt om. I en kurs jag läser fick vi uppgiften att analysera kritikers recensioner av Jenny Wrangborgs diktsamling ”Vad ska vi göra med varandra”. Uppföljaren till Wrangborgs hyllade debut ”Kallskänken”.
”Vad ska vi göra med varandra” både hyllas och sågas av kritiker. De använder sig av retoriska knep och vass argumentation för att lyfta fram sina åsikter om verket. Det är intressant att se hur skribenterna jobbar. Vilka vinklar de väljer och teser de driver. Deras olika tolkningar av diktsamlingen gör mig nyfiken på att själv läsa och bilda mig en egen uppfattning.
Det är viktigt att som kritiker stå bakom det man skriver, då det senare kan komma att användas av andra. Går man exempelvis in på Adlibris.com för att läsa om ”Vad ska vi göra med varandra” finner man det här citatet plockat ur Therese Bohmans recension Kalla fakta 2014-02-15:
”Wrangborgs formuleringar är både knäckande självklara och svindlande vackra. Ibland fångar hon staden Stockholm perfekt, i så stämningsfulla bilder att jag ser dem framför mig som storslagna målningar.”
Läser man hela recensionen ser man att Bohman kritiserar Wrangborgs diktsamling ganska hårt. Det är intressant att se hur Adlibris väljer att lyfta fram en positiv mening ur en kritisk text i PR-syfte. Så det här men att recensera estetiska verk kanske inte är så lätt som det först verkade. Men fortfarande intressant.
