Drömmen om att bryta mig loss ur vardagens inrutade mönster och ge mig ut på en långvandring är något jag delar med många. Och trots att jag faktiskt har genomfört en längre vandring längtar jag fortfarande. Det kliar i benen och jag vill bara komma ut. Jag vet inte om det är frihet, tystnad eller utmaningen jag söker. Eller är det kanske en längtan ut i naturen som lockar? Äventyr? För sju år sedan gav jag mig ut på långvandring genom nordvästra Spanien. Vad händer egentligen inuti en människa när man vandrar långt?
Människor har vandrat genom alla tider. En av de tidigaste nedskrivna berättelserna om vandring är loggböckerna som “Pilgrimen från Bordeaux” skrev. Han kom från Gallien, dagens Frankrike, och reste till “det heliga landet” år 333 (I Jesu fotspår: levande platser i det heliga landet, 2009).
Under medeltiden växte pilgrimsvandringarna i Europa. Motiven till att pilgrimsvandra varierade, det kunde vara för att göra bot, hitta sig själv, be om hjälp eller hitta gud. Än idag finns det runt 40 pilgrimsleder i Sverige, där man kan vandra på samma vägar som människor gjorde på medeltiden. Enligt Svenska kyrkan vårdar pilgrimsvandring både kropp och själ.
Rebecca Solnit är författare till boken Wanderlust: att gå till fots (Wanderlust. A History of Walking, 2001). Boken är som vacker sammanställning av gångens, eller vandringens, historia. Den tar ett brett grepp på ämnet: från människans anatomiska utveckling och gångens filosofiska historia till vandringsklubbar, bergsbestigning och stadsplanering.
Att gå kommer från evolutionen, från nödvändighet. Ofta för att ta sig från en plats till en annan. Utan hav, hästar och nutida transportmedel har vandring varit nödvändig. Vår upprätta gång är det som definierar oss som människor. Solnit skriver att gångens historia går längre tillbaka än människans. Gång som fritidssysselsättning, istället för ett nödvändigt ont, är endast några århundraden gammal i Europa. Författaren Jean-Jacques Rousseau står i början av den historien. Han gick för att kunna tänka klarare och bättre. ”Jag kan bara meditera när jag går. När jag stannar, slutar jag tänka; mitt huvud fungerar bara tillsammans med mina ben.” skriver Rousseau i Bekännelser (Confessions , 1782). Han porträtterar gången både som motion och tid att begrunda, tid att samla sina tankar.
Under 1700-talet och 1800-talet var gången, vandringen, framför allt en kvinnlig aktivitet i England. ”They were country ladies, and of course fond of the country lady’s amusement, walking,” skrev Dorothy Wordsworth i ett brev 1792. Det var något för kvinnor att göra, en fritidssysselsättning.
Englands infrastruktur förbättrades på 1770-talet med bättre vägar, minskad brottslighet och billigare färdmedel vilket förändrade sättet folk reste på. När vägen mellan platser inte längre tog lika långa tid och var lika omständig blev ibland själva resan i sig målet. Det blev ett upptäckande, tid för rekreation, skriver Solnit.
Under mitten av 1800-talet uppstod alpinistklubbar, vandrings- och friluftsföreningar i Europa och Nordamerika. Många utvecklade idéer och ideal om ”rätt sätt att gå/vandra”. Fler och fler valde att spendera sin fritid med att vandra vilket ledde till konflikter gällande markägande och rätten att färdas fritt i öppna landskap i länder som England. På 1900-talet hittade vandrarna ett sätt att organisera sig, för att protestera. Solint tar bland annat upp den tyska ungdomsorganisationen Wandervogel som bestod av studenter. Wandervogel startades som en motreaktion mot industrialiseringen. Ungdomarna längtade ut till naturen, till vildmarken.
Det finns tre saker som motiverar långa vandringar, skriver Solint: att förstå en plats naturliga skönhet, att förstå sig själv eller att sätta ett rekord. Ofta sammanfaller dessa. Långvandringar upptas ofta som någon sorts pilgrimsvandringar. Pilgrim kommer från latinets peregrinus som betyder främling. Historiskt har pilgrimmer ofta färdats mot heliga platser för att bevisa sin tro och att upptäcka något spirituellt.
Vad var det som motiverade min 354 kilometer långa vandring längs vandringsleden Camino Primitivo till Santiago de Compostella? Jag behövde något som bröt av från vardagens inrutade mönster. Efter tre års högskolestudier återgick jag direkt till samma heltidsjobb som jag haft innan jag började plugga. Jag var trött och kände att jag behövde andrum och tid för reflektion. Jag hade vuxit som person, men min vardag såg likadan ut som fyra år tidigare. Jag behövde fundera igenom mitt liv och mina livsval. Var jag på rätt väg? Vad ville jag göra med mitt liv? Vem var jag? Hade jag lyckats med något av det jag drömde om? Hur skulle jag nå mina drömmar? Att vandra har alltid lockat mig, så jag tänkte; varför inte?
Jag hade laddat ner ljudböcker och offlinelistor på mobilen inför vandringen – ifall jag skulle få tråkigt. Ifall jag behövde få tyst på tankarna och lyssna på någon annans ord. Det är ofta det jag gjort i vardagen när jag varit stressad eller behöver stimuli, slagit igång en podd eller en ljudbok för att försvinna in i en annan verklighet. Men det var ju inte det som var målet med vandringen. Målet var att gå och låta tankarna få ta plats. Lyssna på det jag försökte säga till mig själv. Tillåta mig själv tid för reflektion och rekreation.
I slutändan lyssnade jag bara på ljudböcker och musik när jag hade svårt att somna för att någon annan på vandrarhemmet snarkade för högt. När jag gick ville jag vara i stunden, höra fågelkvitter och mina egna andetag. Känslan av spendera hela dagar med att vandra, upp och ner för stigar, vägar och berg går inte riktigt att beskriva. Fötterna är varma och fuktiga, låren bränner. Omgivningen är vacker och varierande. Och efter några dagar hände något magiskt. Huvudet blev klart, som rent kallt vatten. Det kändes som att jag andadess frisk luft för första gången. Jag fick tid att göra upp med mig själv. Tankarna blev längre. En känsla av lugn och lycka infan sig.
Många böcker beskriver långvandringar och vad som händer med oss människor när vi vandrar långt. Cheryl Strayeds Vild (2012) handlar om hennes vandring längst Pasific Crest Trail i USA. Vandringsleden stäcker sig från den kanadensiska till den mexikanska gränsen och är cirka 4 300 kilometer lång. Hon var den första kvinnan som vandrade leden ensam. När hon gav sig av hade hon ingen erfarenhet av längre vandringar, för små vandringskängor och för tung ryggsäck på sig. Strayed vandrade för att göra upp med sitt förflutna och hitta tillbaka till sig själv. Trots många misstag på vägen lyckades hon vandra hela leden. I boken gestaltas både den fysiska och inre resan på ett vackert och humoristiskt vis.
Robyn Davidsons bok På kamelrygg genom öknen (1980) baseras på hennes 2 700 kilometer långa vandring genom Australiens öken och vildmark med en hund och fyra kameler. Vandringen tog nio månader. Efter halva resan försöker Davidsson förklara att konstiga saker händer med en när man vandrar mil efter mil varje dag. Man börjar minnas saker man trodde man glömt, få kontakt med sitt känsloliv igen och känner sig lycklig.
Någonstans handlar det kanske också om att våga släppa taget, att våga gå vilse. Låta sina snåriga tankar trasslas ihop och lösas upp. Gå vilse i sig själv och i världen. “Att aldrig gå vilse är att inte leva, att inte veta hur man går vilse leder till undergång, och någonstans i det terra inkognito som ligger mitt emellan finns det liv där man upptäcker saker.” skriver Rebecca Solnit i Gå vilse. En fälthandbok (2017).
Sveriges radios programserie Vandrarna (26-07-2014) försöker programledarna Eric Schüldt, Martin Johnson och essäisten Nina Burton ge svar på vad händer när ovana vandrare ger sig ut på långvandring. Serien består av fyra avsnitt två av programledarna vandrar längs St Olavsleden, från Sundsvall till Nidarosdomen i Trondheim. Programledarna försöker sätta ord på vad som händer med tankarna när man vandrar långt. De säger att tankarna blir längre och långsammare. Inte alls lika snabba och avklippta som i en stressig vardag.
”Jag tror att det är en drift som finns i oss, att allt levande vandrar.” säger Burton. ”Rörelsen är livet.” Ser man på människans ursprung är det stillasittande livet en kort del av mänsklighetens historia. Ingenting i naturen är stillastående. Allt är ständigt i rörelse: årstiderna skiftar, bladen växer, vatten rinner och marken som eroderar.
De jämför vandring med att exempelvis cykla på gymmet. Att vara ute i naturen ger kroppen och sinnet tid att registrera in allt runt om kring, det finns en själslig närvaro som saknas på gymmet. Den här närvaron återfinns i pauserna, när de under sin vandring stannar upp för att vila och ta en kopp kaffe. Det är att stanna upp som gör att vägen i sig kan vara målet, inte slutdestinationen. Och jag kan inte annat än att hålla med. Det är just i de där mellanrummen under vandringen, när man stannar till och njuter av utsikten eller fyller på vatten i en fontän som man känner att man lever och är fullkomligt närvarande. Och även om man vill klara av att gå en lång sträcka så är det själva vandringen i sig som är målet, inte slutdestinationen.
Vi lever i en värld som har allt att erbjuda. Så varför vandrar vi fortfarande? På resemagasinet Vagabonds hemsida kan man läsa en artikeln 10 anledningar till varför du ska vandra på din nästa resa av Johanna Jackson (07-03-2016). Enligt artikeln är vandring bra för bland annat den fysiska och mentala hälsan, det är billigt, miljövänligt, kan minska stress, ökar kreativiteten och gör en lycklig. Går man in på friluftsfrämjandets hemsida kan man läsa liknande argument. Och jag tror de är något på spåren.
Filmer, böcker, incluencers och resebloggar på sociala medier har troligen hjälpt till för att få fler att få upp ögonen för vandring och resor. Jag själv följde i flera år Brooke Saward när hon reste jorden runt, vandrade, solade, badade och upptäckte världen. Hennes resor och äventyr inspirerade mina egna resor. I den moderna formen av “rese/vandringslust” handlar det, på sociala medier i alla fall, mycket mer om att upptäcka nya vackra platser snarare än att vandra. Vandring och reselust (wanderlust) är inte längre samma sak, även om de är besläktade. Vissa lockas av att resa till vackra instagram-vänliga platser, medan andra söker lugnet, naturen och vill bort ifrån det ständigt uppkopplade livet.
Vad är det som händer med oss när vi faktiskt kopplar bort en stund och umgås med oss själva och våra egna tankar? När vi låter den inre rösten höras utan att överrösta den med hög musik, poddar och ljudböcker?
Jag misstänker att alla har sina egna anledningar till varför vi vill vandra. Det kan vara för rekreation, motion, utmaningen, naturen eller äventyret. Det det flesta tycks ense om är att något händer på insidan när man vandrar långt. Som att tiden börjar gå långsammare och en närvaro infinner sig. Det spelar ingen roll om man är van vandrare eller inte. Är man där i stunden kommer känslan av infinna sig.
När jag vandrade längs Camino primitivo träffade jag en författare som berättade att hon gick på långvandring varje år, för att komma på vad hennes nästa bok skulle handla om.
Och jag själv då, fick jag det andrum jag behövde på min vandring? Jag tror det. Som jag minns det kom jag fram till flera viktiga slutsatser kring personliga relationer, mig själv och vad jag ville göra i framtiden. Jag insåg också att saker och ting ibland måste få ta tid. Det man kan göra är att ta ett steg till för att närma sig sina drömmar. Men att det samtidigt är viktigt att njuta av resan.
