Hagia Sofia

Solen skiner på torget mellan Hagia Sofia och den Blå Moskén, ljudet av en fontän drunknar i fotsteg och hundratals språk som blandas. En kvinna i svart slöja sitter på en bänk och dricker vatten.

Några försäljare går jämte två tyska turister och viftar med informationsblad om en båttur över till den asiatiska sidan av världsmetropolen Istanbul. En blond tjej med rosa skor blir erbjuden att följa med till en mattaffär och dricka te, men vänder och går därifrån.

När man går in i Hagia Sofia kommer man in i dess narthex, det är en smal hall som fungerar som övergång mellan det andliga och det profana. Narthex är vanliga i kristna kyrkor och Hagia Sofia har inte bara en utan två förhallar innan man kommer in i dess heligaste rum. Den andra är en så kallad esonarthex, den är större och mer utsmyckad än den första. Taket är målat i orangea färger och prytt med geometriska mönster.

Det stora rummet man sedan kommer in i är enormt med en gyllene kupolen till synes svävande ovanför en. Ljuset som strömmar in skapar ett gåtfullt ljus när det studsar mot de förgyllda väggarna. Långa kättingar hänger från taket och håller upp stora glimmande ljuskronor, som ger intrycket av att vara nära huvudet på museets besökare. Det är en synvilla till följd av rummets proportioner, ljuskronorna hänger faktiskt 4 meter ovanför golvet. Vid böneutropen från den Blå Moskén fylls Hagia Sofia av de arabiska orden i Adhan, som studsar och ekar mjukt mot väggarna. 

Hagia Sofia byggdes först av Konstantin, den första kristna kejsaren på 500-talet. Hans dröm var att göra Konstantinopel (idag Istanbul) till det nya Rom. Kyrkan förstördes och Constantinius II, Konstantins son, byggde upp kyrkan igen med hjälp av kejsaren Theodosius. Kyrkan förstördes ännu en gång, under ett upplopp i staden. Två av de mest kända arkitekterna på 530-talet, Isidoros och Anthemios, fick i uppdrag av kejsaren Justinianos att konstruera kyrkan på nytt.

Läs hela artikeln här

Leave a Reply